Båtsmanstorpens historia

Båtsmanstorp 95

Karl den XI introducerade på 1680 - talet indelningsverket. Syftet var att ha ständig tillgång till soldater. De svenska gårdarna indelades i s.k rotar, som var och en höll en soldat i beredskap. Om rotebonden inte lyckades rekrytera en soldat kunde han tvingas att själv dra ut i fält. Under fredstid arbetade soldaten på gårdarna.

Soldattorpet bekostades av den rote som ansvarade för soldaten. Utöver detta skulle han även ha tillgång till jord att bruka, samt ett litet fähus med plats för kor och får. Soldaten kunde ta avsked från armén på egen begäran. Giltiga skäl var hög ålder, krigsskada eller sjukdom. Avled soldaten i fält hamnade familjen oftast i stora svårigheter när de med kort varsel blev hemlösa.  Totalt fanns mellan 20 000 och 30 000 soldattorp under indelningsverkets tid.

Båtsman

Båtsman eller kronobåtsman var en soldat som, enligt indelningsverket, anvisades tjänstgöring i flottan.Hustrun till båtsmannen levde under långa tider ensam i båtsmanstorpet och fick, i mannens frånvaro, sköta hemmet, den lilla jordplätten, husdjur och fiske själv. Båtsmännen kunde under krigstider vistas borta från hemmet under många år.

Båtsmanstorpen på Runmarö

Båtsmännen på Runmarö tillhörde Södra Roslags Båtsmans Kompani. Torpen låg i Lerkila, Södersunda samt i Skogsberga. Torpen i Lerkila samt Skogsberga brändes troligen ned 1719 i samband med ryssarnas härjningar för att därefter byggas upp på nytt.

I Torp nr 94 i Lerkila tvångsplacerades i mitten av 1800-talet Frans Malmgren, på grund av ”dåligt leverne”. Malmgren trivdes inte i rollen som båtsman och sa så småningom upp sig men blev ändå kvar på ön. Den siste båtsmannen i torpet hette Albert Sjöberg. Han sa upp sig 1890 och därefter förblev torpet obesatt. Det revs så småningom för att användas som virke till ett hus i Solberga.

Torp nr 95 i Södersunda är ett av landets bäst bevarade båtsmanstorp. Dess äldsta del byggdes redan 1672 och då gick Södersundaviken ända fram till huset. Det är ett av de få hus på Runmarö som ej härjades vid invasionen 1719. Torpet byggdes till runt 1800 och fick då sitt nuvarande utseende. Någon gång under 1800-talet (årtal ej bekräftat) blev torpet ett lotshemman. I dag är torpet en fritidsbostad.

Torp nr 96 i Skogsberga var beläget vid den gamla stigen mellan Vånö och Uppeby. Torpet användes, efter att den siste båtsmannen lämnat, en period som fattigstuga. Idag finns bara torpets stenfot kvar.



History

During the 1680’s the Swedish King Karl XI introduced the Military Allotment System (Indelningsverket). Swedish farmers were divided into military subdivisions, so-called ”rotar” where each subdivision, ”rote”, was obliged to provide the army with a so-called croft soldier.The croft soldier got a small cottage, croft, built on village commons, and each croft had a small patch of land with room for some cows and sheep.

In wartime the croft soldier had to be available for services in the military. In total there were between 20000 and 30000 soldiers’ crofts during the Military Allotment System in Sweden.

Croft soldiers serving in the marines were called boatsmen and their small cottages were called boatsmen-crofts.

The Boatsmen-crofts at Runmarö

Runmarö hosted three boatsmen-crofts, situated in Södersunda, Lerkila and Skogsberga. During the 1719 Russian invasion, the Lerkila and Skogsberga crofts probably were burnt down. They were, however, later rebuilt.

Croft nr 94, situated in Lerkila, was first inhabited by Frans Malmgren in the middle of the 19th century. He resigned and moved out. The last boatsman left in1890. The building was later torn down and its remainings were used to build a new house in Solberga.

Croft nr 95 in Södersunda is still intact, being one of the best preserved boatsmen-crofts in Sweden. The oldest part was built in 1672 and fortunately, the Russians didn´t burn it down.. Around 1800 an addition was built and later on the house became homestead to a marine pilot. Today it is privately owned.

Croft nr 96 in Skogsberga was situated along the old path leading from Vånö to Uppeby. After the last boatsman left, it served as an almshouse. Today only the stone base remains.