Strömma Kanal vid Gatans brygga 1907 (Okänd fotograf)

Ångbåtstrafiken på Runmarö

Ångbåtstrafik kring Stockholm började i liten skala under 1800-talets första hälft, till en början med mindre hjulångare. Drivande var i första hand inte mälar- och skärgårdsböndernas behov utan sommargäster som i ökande omfattning sökte sig till den inre delen av skärgården för rekreation.

Den första ångbåtstrafiken genom Strömma Kanal kom igång 1865 genom Ångbåtsbolaget Strömma Kanal. Rutten var till en början till Stavsnäs (nuvarande sommarhamn). En mängd bryggor angjordes undervägs. Småningom utökades turen under helgerna till Sandhamn. Strömma Kanal (den första) gick till Långvik 1865-1876 . 1884 var det" nya"  Strömma Kanal. Det var då den första ångbåtslinjen till ytterskärgården. Fartyget stannade oftast på destinationen över natten. Redan 1876 ersattes Strömma Kanal av ett större och modernare fartyg, s/s Stafsnäs.

1879 satte Gustavsbergsbolaget in sin propeller-ångare Wermdö, byggd 1873, till Nämdö och Runmarö. Det var i det sammanhanget som innevånarna i Gatan byggde bryggan där. Trots att lönsamheten till en början var mycket dålig fortsatte man med denna trafik. T.o.m. 1893 sköttes den av en och samma båt.1881 döptes den om till "Gustafsberg III”. 1894-1900 gick "Gustafsberg I" Stockholm –Tyresö -Nämdö–Runmarö. Från Gustav III:s staty gick fartyget alla dagar utom söndag kl. 14.45. Från Runmarö återvände fartyget 03.15 följande dag. På Runmarö gick de flesta turerna längs den västra sidan till Gatan. Vissa turer gick på den östra mot Nore via Söderby.

När Gustavsbergsbåtarna slutade startade runmaröbor och nämdöbor ett eget rederi. Åren 1901-1903 trafikerade S/S Nämdö traden Stockholm – Saltsjöbaden – Gåsö – Tyresö Brobänken – Nämdö – Runmarö. Nämdö trafikerade Vånö ångbåtsbrygga till 1906.

S/S Prins Gustaf trafikerade Söderby brygga åren 1926 till 1947. Där lade den till för natten för att återvända nästa morgon. I och med att stockholmare började kolonisera ytterskärgården och pensionatsverksamheten växte ökade behovet av trafik i ytterskärgården. April 1910 sattes S/S Norrskär, omdöpt från Sandhamns Express, in på traden Stockholm - Vindö - Djurö - Runmarö – Sandhamn. 1910-1940 var den legendariske kapten Bredenberg, bosatt i Långvik, befälhavare. Ar 1913 tog Waxholmsbolaget hand om trafiken till Nämdö - Runmarö.




Strömma Kanal at Gatan 1907 (Unknown photografer)

Steamships to Runmarö

Here on Vånö you see the weathered witness to the last time Waxholm steamer ferry left with passengers, now a hundred years ago. The jetty served not only for ferrying people, goods, and the latest news from Stockholm, but at least as important as a social focus for the village. 

The early steamer ferries left from Stockholm and out through Kolström and Strömma Canal to Runmarö via Stavsnäs. An alternate route was Stockholm-Saltsjöbaden-Tyresö-Nämdö. Strömma Canal Company opened - more direct  service to Runmarö in 1865. Weekend service was extended to Sandhamn via Långvik on Runmarö. 

The ferry Gustafsberg I provided daily service (except Sundays) from Stockholm via Tyresö and Nämdö to Runmarö, leaving Stockholm at 2:45 PM and returning at 3:15 AM the following morning. 

Runmarö’s west side, Långvik, Gatan, and Styrsvik, received the most ferry traffic. Inhabitants of Runmarö and Nämdö jointly ran a ferry company until 1907 which trafficked Stockholm, Nämdö and Runmarö, even stopping at Vånö’s jetty. Changing lifestyles, land exploitation and the needs of the Runmarö Guesthouses all contributed to the need for better ferry service, resulting in the Sandhamn’s Express (now S/S Nordskär) running from Stockholm to Vindö, Djurö, Runmarö, and Sandhamn. The legendary Captain Bredenberg lived in Långvik and was commander from 1910 to 1940.

Waxholmsbolaget's S/S Serla stayed overnight first in Vånö from 1920,but later until 1930 in Nore. From 1926 to 1947 S/S Prins Gustaf had its nightly berth at Söderby. There was also sporadic steamboat ferry service on Runmarö’s east coast e.g. S/S Storsten. 

Steamboat service was slowly replaced by motorized ferries. Service improved, but it wasn’t until the 1970’s and 80’s that timetable scheduling permitted regular commuting for work or school to and from Runmarö.